Vinnare: Jag!

Oasis kommer till Sverige i januari. Den 5 november släpps biljetterna. I dag känner jag mig som jag vunnit en miljon. Jag älskar Manchesters arbetarklass. Måste se. Julklapp, tidig födelsedagspresent eller bara för att ni är snäll, men ge mig gärna biljetter. I love it.
Så på förekommen anledning:

Supersonic


Cast no shadow


Stand by me.


Whatever


Acquiesce


Morning Glory


Some might say


D´You know what I mean?


The shock of lightning

Besök.

Här är en bild på när mina tre vänner är på väg hem till mig.
Jag satt och väntade i tornet. Så att ni vet.

England.

Ulf Lundell sjöng om öppna landskap. Han trivdes bra där. Nära havet ville han bo också för den delen.
Pete Doherty i Babyshambles sjunger om våld i kön till a-kassan. Han sitter och väntar i en fotoautomat i tunnelbanan. Förmodligen på en knarklangare. Eller kanske en tveksam flicka. Han dricker gin ur en tekopp. Kan tycka den skildringen av ett land är vackrare. Vem faan bryr sig om öppna landskap?

Albion - Babyshambles

Home drunk home.

Jag har inte berättat att jag kommer från Sundsvall i Medelpad. Född och uppvuxen. Första fyllan i Bosvedjan och blev av med oskulden i Granloholm. Jag tycker om min hemstad. Den känns trygg och fin. Man kan nästan säga att jag älskar Sundsvall. Det kanske är därför jag varje dag läser Sundsvalls Tidning på nätet: st.nu.
Och visst är det alltid kul att läsa om gamla vänner. Eller kanske till och med familjen.















Källa: st.nu.

Falsksångaren från baksidan!

Han var totalt grym. Jag grät en skvätt efter konserten. Av ångest. Av lycka och självklart av kval. Det är så jag säger det: Jag och Håkan hör i hop. Ingen förändras. Någonsin.

Dom kommer kliva på oss. Det brukar bli så.




Kär i en ängel. Är den enkel? En enkel ängel?

Hennafärgat hår.

Hon vill krossa jantelagen. Och ikväll har hon 18-årsfest på Café Opera. Den här "übertjejen" påminner om en kortväxt tysk mörkhårig man. Eller om den där Pinochet från Chile. Han är bästa vän med Blondinbella.
Jag gillar inte det här greppet. En stackars tjej som går ner sig i bloggträsket. Herre Jesus, vilken ångest det måste vara. Att ha för vana att skriva lite för bra om sig själv. Hela tiden. Nåja.
Ikväll har Blondinbella fest och jag bugar, bockar och tar av mig kalsongerna. De skaver som vanligt när jag pratar om underligt folk. Kanske blir det presenten?

Hantverk no 1.

Tänkte börja räkna upp saker jag gjort i slöjden.
No 1: Stenbygge. Var tufft att bygga för hand.
Lägg märke till hästarna.

Psykiatrireform.

Linda Rosing och Blondinbella är beväpnade och ytterst farliga. Allmänheten varnas och bör hålla sig inomhus med låsta dörrar. Har ni barn bör de inte umgås med människor som liknar dessa två blondiner. Undantagstillstånd!
Det var dessa människor som släpptes ut. Hur stolt är vi över det, kära politiker?

Påpekning.

Till er som inte är avundsjuka på mig ikväll säger jag bara: Idioter.

Tredje gången gillt.

Ikväll ska jag på Cirkus. Går dit med några vänner. Det är dock inte vilken Cirkus som helst. Det är inte en sådan med hästar, alkoclowner och en skäggig dam. Eller jag har ju skägg så det får bli min roll. Nej, jag ska på Cirkus som ligger på Kungliga Djurgården i Stockholm. Ikväll kliver Håkan Hellström upp på scen klockan 19.30. Det blir tredje gången jag ser honom i år. Hoppas det här blir den bästa gången.
Ni som inte har möjlighet att gå kan få bli avundsjuka här. Tryck play och njut.

Jag röstar för snigelpost

Ola Håkansson och Secret Service när de var som bäst. Kärleksdisco.

Presidentval i USA

Om presidentkandidat Barack Obama var byggarbetare skulle han heta Byggbarack Obama. Så att ni vet.

Fest.

Ibland blir man full. Ibland blir man inte det. Egentligen är det ganska dåligt. Men man fortsätter. Men det är sant som Lill sjunger. Så sant.

Andy Klocka

Fick en liten fråga. Om Andy Bell. Det är mannen längst till höger i bild. Han i mitten heter Noel och han till vänster heter Gem. Dessa tre har ett litet band ihop. Tillsammans med lilla Liam. Som föll ur ramen den här kvällen. Måste bara klargöra en liten sak innan vi säger hej då. Andy är lika stor för mig som din mamma är för dig. Eller din pappa. Pick one!
Andy var tidigare the leader of Ride och the brain bakom Hurricane#1. Nu: spelar bas med Oasis. Så till alla ni som är kristna – ni må ha Gud vid er sida. Jag har Andy. Problems? Tänkte väl det.

En liten detalj. Han är gift med Idha från Sverige. De bor i Österhaninge utanför Stockholm.

Leave them all behind.

Idol 1995

I dag gjorde jag en intervju med en svensk man i skivbolagsbranschen. När jag satt i hotellfoajén och väntade på mannen i fråga dök en man i svart upp i utkanten av mitt synfält. Där stod han helt plötsligt - mannen i mitt liv. Jag tänkte: there´s a new sheriff i town. Sheriffen är Bret Anderson. Jag blev helt till mig. Famlade med telefonen, tappade ciggpaketet och stammade. Fantastiskt! Har inte varit så nöjd med mitt liv sedan jag drack öl med Rides starke man tillika Oasis basist Andy Bell på någon tveksam tv-gala för något år sedan.
Brett fick mig att längta tillbaka. Tillbaka till då en idol var en idol och inte en 16-åring på amfetamin som själsligen dör efter en fasansfullt dålig skiva.
Det här var då och är i dag fortfarande på riktigt. Kärlek. Så på förekommen anledningen går följande rad to whom it may concern: We´ll be the wild ones running with the dogs today.


Dom vilda


Den nya generationen

Blast from the past.

Saknar min gamla frisyr. Bara så att ni vet.

Semester

Jag var ledig förra veckan. Tillbringade den i Göteborg. En mysig vecka. Det blev några öl en av kvällarna och då gick jag självklart ut på stan. Känner mig trygg när jag besöker Sveriges framsida. Det är en fin och trygg stad, den där Göteborg. Massor av goa´ gubbar och så.

Ut på shoppingrunda!

Det kostar Papa 8 400 kronor i böter. En billig penning för att köra ett blockljus i huvudet på sin hustru. I varje fall menar tingsrätten i Stockholm det. Kanske ska gå ut och handla blockljus efter jobbet? Kalla det investering om ni vill.



















Källa: aftonbladet.se

Brotherly love

Grym lillebror. I dubbel bemärkelse. Påminner om min uppväxt. Jag var också yngst.

9 to 5

Gick till jobbet i morse. Det var som ett krig. Det var som att alla som skulle till jobbet mobiliserat sig under natten och skulle göra en framryckning mot fienden. Vapnen var laddade. Bakhåll. Hugg i ryggen. Fy satan vad jobbigt det var. Hatar Stockholm. Därför lyssnade jag lite extra mycket på min iPod i morse. Extra mycket som sagt.

Andas ut.

Jag har alltid gillat spänning. Det ska jag villigt erkänna. Att leva lite på gränsen och utsätta sig för trubbel. Det ska liksom alltid hända saker. Nu tror jag att det börjar bli ändring på det. Att jag hellre tar det lugnt än springer runt och söker spänning. Det var i morse jag insåg det.
Jag kollade som vanligt på Falcon Crest vid 07-snåret i morse. Där hade Melissa precis intensifierat sin affär med Richard. Angela har kommit på att de träffas i smyg och är förbannad. Men hon kan inget göra eftersom hon vill ha Agretti-gården. Och vem har nyckeln till den? Jo, Melissa så klart. Samtidigt har Lance en affär bakom ryggen på Melissa som Angela försöker få honom att avsluta. Hon vill ju ändå att Lance och Melissa ska fotsätta vara gifta. Varför? Jo, Agretti-gården, ni vet.
Cole, som friades för mordet, är trött på att polisen fortfarande tror att det är han. Därför håller han och pappa Chase på att reda ut begreppen. Tyvärr har Chao-Li ett finger med i spelet vilket innebär att Angela också har det.
Frågorna hopar sig. Måste kolla i morgon då tror jag att vi får svar på varför Richards sekreterare ringde till Richards värsta fiende. Och vad är det egentligen för fel på Maggie?
Ärligt talat: Mitt lliv ligger i skugga i jämförelse. Rätt skönt faktiskt.

En liten fråga...

...känns det inte som att Johnny Logan har schangserat en aning genom åren? Bedöm själva.


År 1987




År 2008

Är det mitt fel?

Jag har ett bolån. Vi kan kalla lånet för Thord. Thord och jag har känt varandra sedan sex år tillbaka. Ibland har vår relation varit mycket ansträngd. Framför allt under den period då han bara skulle ha och ha. Mer och mer. Pengar. Jag gav i stort sett allt jag hade. Kändes det som. För drygt två år sedan blev det bättre. Vi hade en fin relation till varandra. Han fick en slant då och då och var nöjd med det. Vi kunde mysa tillsammans och ibland läste jag upp mitt gamla lånelöfte för honom innan vi somnade. Vi njöt tillsammans. Levde ett harmoniskt liv. Tyvärr verkar det som att den tiden är över. Nu visar det sig att Thord kanske, återigen, vill ha mer pengar. Ha och ha. Mer och mer. Allt jag har. Och det visar sig att det inte är så lätt att släppa greppet om Thord. Även om jag skulle vilja. Vi går ändå långt way back som det heter. Det är starka band. Och jag blir ledsen. Mer och mer. Ha och ha.
Nu har jag förstått att det inte enbart är Thords fel. Det är hans mamma och pappa som vill ha mina pengar. Det är Thords föräldrars fel helt enkelt. De jobbar på bank. På Swedbank. De är de som levt över sina tillgångar. Då frågar jag mig själv en mycket retoriskt fråga: Ska jag lida för deras slarv? Svaret är givet. Men det spelar ingen roll. De bryr sig inte. De låter andra stå för sina misstag. Idioter. Tänk om jag och Thord kunde få vara i fred. Titta på film i fred utan att tänka på pengar. Tänk vad livet skulle vara fint.





















Källa: e24.se

Varsamt

Pratade med "hon" alldeles nyss. Framgick att kvinnan i mitt liv inte riktigt gillade att det fanns andra kvinnor. Även om det var i musikvideoform. Så av ovan nämnda anledning tänkte jag bara ställa allt tillrätta. Så att vi kan ses snart utan större problem. Utan att dörrar slängs igen och tallrikar flyger i golvet.
Tror att den här låten gör det. Ställer allt tillrätta alltså. En underbar live-version av Blurs "Tender". Det här är kärlek. Som är tillägnad.

Kvinnorna i mitt liv.

Jag har en mycket speciell kvinna i mitt liv. Hon är vad vissa skulle kalla: mitt allt. Lite så är det nog. Hon är den mest speciella som finns. Dock finns det fler. Inte lika speciella, men ändock. Så på förekommen anledningen tänkte jag rada upp ett gäng kvinnor som till synes aldrig lämnar mitt liv.

Ronettes - Be my baby




Crystal - Da doo ron ron




Shangri-Las - Leader of the pack




Sandie Shaw - Theres always there remind me




Sist och störst av alla: Emmylou Harris - Boulder to Birmingham

Att sätta någon på plats

Såg dokumentären "En som alla - alla som en" på SVT i går. Victor Nordensköld har gjort en fantastisk spegling av Landskrona där tokiga Sverigedemokrater sitter och fjantar sig i kommunfullmäktige. Där dessa dårar försöker ta makt och ändra landets demokratiska förutsättningar.
I den här sekvensen från dokumentären försöker en man få tittarna att förstå hur illa det är med invandring i Landskrona (vid tillfället var han engagerad i Sverigedemokraterna). Till hjälp tar han en äldre dam. Anledningen är självklar: som pensionär borde hon tycka illa om invandrare vilket skulle ge honom vatten på sin vidriga kvarn så att tittarna skulle förstå att Landskrona har blivit en hemskt stad på grund av invandring.
Till en början tror han att det ska gå vägen och att den äldre damen ska stå på mannens sida, men icke. För första gången på flera månader lade sig ångesten och rädslan en aning och jag blev glad.

I´m shaking.

Självklart är det inte bra att det springer runt idioter och ger sig på folk. Våldtar och kidnappar och så. Men frågan är dock om det är så smart av Aftonbladet att skrämma upp folk? Jag gillar inte tillgreppet. Sedan undrar jag hur de kommit fram till just siffran 347. Jo, en halvalkad reporter har slagit i BRÅ:s (Brottsförebyggande rådet) databas och kommit fram till antalet "tänkbara Anders Eklund det finns i Sverige". Hur det vet att de ska slå till igen har jag ingen aning om. De bara vet att det ska hända. Folk kan ju inte förändra sig. Eller hur.
Chefredaktör Jan Hellin är stolt över sina reportrar och stolt över deras nya artikelserie som ska rädda Sverige. Påminner om Expressen och deras "Kör ut dom"-kampanj för er som kommer ihåg den. Duktiga idioter.


















Källa: aftonbladet.se

Det gäller att tänka på sig själv ibland...