fredag 28 november 2008

Vettig?

Knappast.












Källa: expressen.se

onsdag 26 november 2008

Quiz of the day.

Jag känner en enorm ambivalens inför detta. Inför fröken Hurtigs blogg. Därför undrar jag: Vem vill mig så illa?
















Källa: finest.se

tisdag 25 november 2008

Hög igenkänningsfaktor.

...glömde en sak:

Jag hatar er.

Dödslistan.

Jag har filat på en liten dödslista så här på morgonkvisten. Inget allvarligt eller så, utan mest bara på skoj. Jag har ju inget vapen ännu. Nåja, den lyder som följer:

1. SJ
2. Alla svenska banker
3. SJ
4. VISA
5. SJ
6. Alla svenska banker
7. SJ
8. VISA
9. SJ
10. Alla svenska banker, kortföretag, SJ, Posten, ja, alla andra som gör mitt liv till ett helvete.

Så en liten, liten fråga bara innan vi slutar:
Är det tänkt att vi ska dö ensamma? Är det tänkt att vi ska dö av lättja på grund av att vi inte vågar ta mänsklig kontakt? Tydligen.
Så på förekommen anledning: Till alla på min dödslista, och alla andra idioter där ute såsom politiker och vanliga medborgare, säger jag följande – Eftersom ni inte underlättar min vardag som kommer jag ge faan i att underlätta er. Jag kommer alltid stå på banken och ta ut pengar istället för att göra som ni vill. Jag kommer alltid köpa tågbiljetter på det sätt som försvårar för er. Jag kommer alltid betala räkningarna över disk. "Men det blir ju dyrare så. Jag trivs med det billiga sättet som är enkelt eftersom jag slipper lyfta mitt superfeta arsel", säger ni. Ja, ni har kanske rätt era dumma jävlar, säger jag och fortsätter: Ibland kostar det att leva lyckligt.
Inser att det här kommer bli svårt för mig. Det känns som ett David mot Goliat-syndrom, men David lyckades till slut. Se mig som David. Till slut hittar jag en tillräckligt stor sten och får er alla på fall. Ju större ni är desto hårdare faller ni. Jag lovar och svär inför den Gud, som jag dock inte tror på men som ni tror på era konservativa dårar, att jaga er in i döden. Jag är trött på att alla accepterar vad ni sysslar med.

I övrigt vill jag tillönska er en fortsatt trevlig dag.

Per Sinding Larsen

På SVT:s hemsida huserar Per Sinding Larsens blogg (blogg.svt.se/psl/). Den är briljant. Som satan. Bland annat låter han artister framföra låtar akustiskt. Han är fin den där Per.
Kan berätta att jag och Per har en hemlighet ihop. Den handlar om ett hotellrum, flera flaskor sprit och en kraftig tackling. Mer säger jag inte. Älskar den där Per och vad han gör för musiken i världen.

Glasvegas (James Allan) "Geraldine)

måndag 24 november 2008

Riva isär.

Joy Division "Love will tear us apart".

Uppbrott.

De flesta uppbrott är svåra. Säger folk. Jag tror inte det. Ibland är det ett måste och något som inte går att undvika. Vill bara påpeka att det är så det är. Det här är inget inlägg om att jag ska genomgå ett uppbrott aldrig i livet. Efter att BAO förra året gjorde "Fait accompli" kommer jag hålla så jävla hårt i mina relationer så det kan ni inte ana. Mina knogar kommer vara blåa i flera år. Så jävla hårt ska jag hålla. Krampaktigt.







På tal om att gråta.

Till alla idioter:

Hade ni väntat er något annat? Vi lever i Sverige som ligger i norra Europa. Det brukar vara snö här. Och ni beter er som ni blir tagna på sängen. År efter år, efter år, efter år. Ni är lågt utbildade och en belastning för samhället. Dårar!

Min motsats.







Källa: resume.se

Has been.

Det här är jag, Jesper. Blott en spillra av mitt forna jag.
Det är jobbigt att inse det. Slå upp Jesper så kan ni läsa:

Runaway.

Jag känner mig enormt ensam just nu. Det är inte lätt att vakna och vara solo och alena, som en vän till mig brukar säga. Att längta bort har blivit ett kroniskt tillstånd för mig. Jag vet att det är rock att längta bort. Bruce ville springa så långt benen bar och Uffe har alltid velat vara någon annanstans än där han har varit. Jag vet att det borde vara coolt. Således borde jag kanske ha varit en rockstjärna. Nu är jag inte det. Nu är jag en liten, liten Jesper i en stor, stor värld. Förvirrad, nyfiken och egentligen ganska rädd. Kanske lever som en rockstjärna då och då. Men det är ju bara löjligt. Patetiskt.
Jag saknar min fru. Min lilla skånska. Jag saknar min stora kärlek. Jag vill inte vara ensam längre. Är så jävla trött på det här. Något måste ske. Jag måste bort. Måste fly. Så på förekommen anledning. Några låtar om att längta bort. Att vara någon annan än sig själv. Att slippa dras med sitt förflutna. Att slippa dras med nuet. Att slippa dras med sig själv. En enkel lösning jag vet. Men ack så lockande.

Perssons Pack & Jakob Hellman "Tusen dagar härifrån"


Bruce Springsteen "Badlands"


Roy Orbinson "She´s a mystery"


Håkan Hellström "Exile on Wollmar Yxkullsgatan"


Eldkvarn "Kärlekens tunga"


Vet att det kanske spårade. Men skit ni i det. Ge faan i mig! Jag gör som jag vill. För mig är alla dessa låtar om att fly. Så det så.

/Kärlek.

Dödsdömd


















Han är död nu (den tredje personen från vänster på bilden). Efter 13 år i ovisshet har den engelska staten efter föräldrarnas vilja dödförklarat Manic Street Preachers starke man Richey Edwards. Han försvann under mystiskt omständigheter 1995. Det enda polisen hittade var hans bil vid en bro. Många tror att han hoppat. Förmodligen är det så. De övriga i bandet hoppas dock att han kommer tillbaka. Att han är där ute någonstans. Vem gör inte det?

torsdag 20 november 2008

Dra släden i gruset!

Fy satan!

Nu jävlar!

The End

Jag hatar att säga adjö. Att lämna någon (läs skånskan) på en tågstation, flygplats eller en busstation är det vidrigaste som finns. Blir tokig i huvudet och känner mig sjukt ensam. Jag har stor erfarenhet av detta eftersom just skånskan inte bor med mig i Stockholm.
Det gäller dock inte bara henne utan alla avsked är jobbig. Gråter som ett nyslaget barn gör jag när någon lämnar mig. En kollega slutade för någon månad sedan och då skulle jag hålla ett litet tal. Det gick väl så där. Hann väl säga: "Livet är ju så..." sedan brast det. Nu har jag kommit på ett säkert sätt att gå igenom ett avsked eller en separation med huvudet högt. Jag lyssnar på mig iPod och leker att jag är med i en film eller tv-serie. Ni vet där man tar avsked och ändå minns allt det där som var så bra. Nu hatar jag nostalgi, eller lurar mig själv att jag gör det i alla fall, men det funkar ganska bra. Så nu kan jag faktiskt säga adjö och gråta samtidigt som jag minns allt det bra och är stolt över vad jag åstadkommit. Precis som Michael J Fox när han lämnade långköraren "Spin City". Det är fantastiskt vackert.

måndag 17 november 2008

Herre Gud!










Det är förskräckligt. Nu får det vara nog. Har han, herr Kleerup, eventuellt legat med två olika kvinnor? Blonda dessutom? Jisses, vad är det som händer med dagens ungdom? Ska det vara så här? Frågorna hopar sig. Svaren uteblir.
Det som är positivt är väl att bråket sker på nätet. Mindre handgemäng på det sättet. Sex på nätet är också att föredra. Mindre klamydia på det sättet.

Källa: aftonbladet.se

Världens bäste vän.


















Det här är Johnny Axelsson. Han är min bäste vän. Han överraskade mig med en present i fredags. Grabben har köpt två biljetter till Oasis-konserten i januari. Det tycker jag inte bara var föredömligt gjort, utan även vackert och snällt. Jag blev så glad att jag grät. Han är en fin man den här Johnny.
Jag ska självklart bjuda till när onsdagen den 28 januari infaller. Ni trodde väl inte annat? Jag ska bjuda på så mycket sprit att han knappt kommer att veta att han heter Johnny. Efter konserten vill säga. Innan blir det måttligt eftersom vi måste uppleva mina tonårsidolers sista tid i livet (jag förutspår nämligen att det här blir den sista turnén med bandet som är värd att se). Efteråt ska vi äta en satans stor middag på något förbannat dyrt ställe. Det är efter det som spriten kommer in i bilden. Den kvällen kommer vi vara rockstjärnor med allt det innebär. Förutom drogerna och sexet, självklart (vi har ju fruar numer). Ser fram emot det här lika mycket som jag ser fram emot att ligga med skånskan. Tack Johnny! Du ÄR bäst.

Tragiskt.

Jag ville inte kliva upp ur sängen i morse. Jag anade vad som skulle komma.
Satt på tåget till jobbet i dag. Mitt emot mig satt en kvinna i gråa träningsbyxor. Det som i ett insomnat 90-talssverige kallas "mysbyxor". Jag föraktar sådana byxor. Jag hatar när personer har på sig sådana byxor offentligt. Framför allt har jag svårt för att vi kallar dessa "mysbyxor". Låter sjukt osexigt. Nåja. Jag hade tur. Hon flyttade på sig efter ett tag. Då satte det sig en ung man framför mig. Han läste en pocketbok. Brydde mig föga vad han läste dock såg jag att han hade läst 20 sidor i boken. Tror inte han kommer igenom den. Tror han lägger den åt sidan rätt snart. Han såg inte ut som en snubbe som orkar läsa ut en bok. Han ville nog mest verka litterär.
I övrigt såg jag tomma blickar som stirrade i taket. Alternativt rakt fram. Dimmiga ögon tidigt en måndag. Jag såg inget liv. Jag såg död. Sorg. Tragik. Jag såg hundratals människor som precis klivit in i ekorrhjulet. Och som inte kommer sluta springa. Jag blev ärligt ledsen. Blev illamående. Jag mår dåligt av det här. Mår dåligt när jag ser Stockholm från den här sidan.
Snälla, lev upp. Någon gång. Sjukskriv er och gå på museum. Ta in på hotell med er partner och knulla en hel helg. Gå ut och sup en vardag. Lär er spela gitarr. Dansa. Gå matlagningskurs. Sluta träna och hänge er åt fettet. Gör vad faan som helst. Bara ni slutar se så tomma ut. Känn för i helvete! Sorg. Glädje. Vad som helst. Känn! Ni gör inte det. Tyvärr.
Därför ville jag inte kliva upp i morse. Jag visste vad jag skulle se. Ett tomt Sverige. Som tappat tron på framtiden.

torsdag 13 november 2008

Dagens topp.


















Det är en sensation! En man har blivit biten av en björn. Har ni hört. Det har nog aldrig hänt förut. Inte om vi får tro Aftonbladet i alla fall. Däremot att en man har botats från hiv händer hela tiden. Om man får tro Aftonbladet. Men det är klart. Mannen som botades är från USA och fick hjälp i Tyskland. Kanske har något med nyhetsvärderingen att göra. Hepp!

Tyskjävlar!

Han heter Dieter Schwarz. Han som startade Lidl i Tyskland. För några år sedan kom livsmedleskedjan till Sverige. Det har gått bra för företaget som omsätter 100-tals miljoner varje år. Nu visar det sig att en butik i Solna förgiftar folk på löpande band. Varor som passerat sitt bäst före-datum kastas i soptunnan, men innan förgiftas de med frätande rengöringsmedel. Anledningen är att hemlösa inte ska kunna äta maten som slängs.
För det första är det underligt att de kastar maten istället för att ge den till hemlösa. För det andra är det sjukt att förgifta mat. Var, när och hur som helst.
Jag handlar aldrig på Lidl. Av just ovan nämnda anledning. Jag har nämligen alltid trott att den varit förgiftad. Redan långt innan datumet gått ut.

I love Alan.

Alan McGee upptäckte Oasis i början av 1990-talet. Han var ett stort faan. I dag är Oasis ett av världens största band. Alan hittade även Glasvegas i skärvorna av ett tidigt väldigt trist 2000-tal. Vore inte konstigt om historien upprepade sig. Så att säga. Då kan vi tacka Alan för det också. Glasvegas förtjänar det.

Glasvegas - "Geraldine"

Plötsligt händer det.








Hjärntrusten är äntligen samlad på ett och samma ställe.

källa: dagensmedia.se

tisdag 11 november 2008

Tio i två.

Har ni tänkt på en sak: Om ni går förbi en klockaffär, urmakare eller dylikt så står klockorna stilla. De står på tio i två. Det ska tydligen vara ett klockslag som ser snyggt ut. Som appellerar kunder att handla. På vilket sätt ett klockslag ser bra ut och får psyket att vilja handla har jag ingen aning om. Förmodligen för att tio i två ser positivt ut. I själva verket skiter jag i det. Är övertygad om att det är skitsnack. Min teori är att några av mina vänner har gått förbi varenda jävla klockbutik i hela fucking landet. Och när de gick förbi stannade alla klockor eftersom vännerna är så förbannat tråkiga.
Fattar ni? Till och med tiden gav upp. Så tråkiga är dom.

Det går bra nu...











...pengar rullar in som dom ska nu.
Tack som faan alla pengakåta idioter.

Källa: expressen.se

Kan jag få ditt nummer?

Ibland väntar man bara. På det där telefonsamtalet som är så jävla speciellt. Flera dagar. Flera veckor. Ibland kommer det. Ibland kommer det inte. Så länge hon ringer är jag nöjd. Min lilla skånska.

Rock´n´roll!


















Fantastiskt roligt. Lasse och Loket regerar. Att just dessa herrar bryter lagen är mycket underhållande. Alla unga rockstjärnor kan slänga sig i väggen.

Källa: aftonbladet.se

måndag 10 november 2008

MVG.









Expressen har ett Simpsons-test på sin hemsida. Vill inte vara den som är den, men slå mig om ni kan. Vi är tre procent som har mvg i det här testet kan jag säga. Det vill säga 19 rätt av 20. Ni har nu fått de fem första rätta svaren här. Jag är således snäll. Try me. You´ll like it.

Det händer mycket i Sverige i dag.










Det här kallar jag uppdaterad nyhetstidning på nätet. Tekniken är fantastisk.

Källa: expressen.se (i dag 14.11)

Res er för i helvete!

Jag är jävligt trött på er. Det ska ni ha klart för er. Nu får ni faan ta och ge er. Era trista jävlar! Res er upp för faan! En dag vaknar ni ensamma och då kommer ni sakna stöd och kärlek. Tänk på det. Infantila idioter! Skyll er själva.

Humorguden.

Jag fullkomligt älskar Kristoffer Appelquist.

Äntligen!








Det är liksom som när Nobels litteraturpris delas ut. Spänningen har varit olidlig.

Källa: resume.se

fredag 7 november 2008

Nödbroms!













Stop the world – I want to get off.

Källa: dagensmedia.se

torsdag 6 november 2008

Kalla kårar.

Jag blev livrädd i morse. Tittade i stillhet på TV4. Helt plötsligt frös jag till is. Det var en hemskt syn. Påminde om "The Ring". Ett skrik som inte hörs, men som syns på ett förvridet ansikte. Jag klarade inte av att sitta upp. Jag föll ihop under mitt skrivbord och började skaka. Tårar rann längst mina kinder och mitt hjärta slog dubbla slag. Det var förfärligt. Mitt liv passerade revy. Och då pratar jag inte om revy som i en Galenskaparna-revy. Snarare en Norén-revy. Ni begriper. Skräck. Ångest. Ja, ni måste begripa.
Varför, undrar ni.
Malou von Siwers satt och intervjuade Göran Persson i "Efter tio". Dessa två personer var samlade på en och samma plats. Jag hoppas att, så länge jag lever, detta inte upprepas. Mina tankar går till alla med svaga hjärtan som såg programmet. Kan inte vara kul att sitta hemma och riskera infarkt. Ta ert ansvar TV4. Att sända ett sådant möte är hälsofarligt. Stoppa sändningen. Gör det nu!

Welcome the king!


















Jag hoppas ni fattar hur stort det här är. Förmodligen gör ni inte det, men fuck that! Fy satan vad ballt!

Frugan.














Tänkte vara snäll i dag. Tänkte liksom visa en bild på min fru. Min älskade skånska. Men ni förtjänar inte det. Ni kan ju gissa er till hur hon ser ut. Lycka till. Svin!

Vackerur spelningur

Ane Brun åkte till Island. Fy satan vad fint. En cover på Alphavilles "Big in Japan". Så bra, tycker jag. Om ni inte gör det så skiter väl jag i det. Rör mig inte i ryggen. Det är bara att stå ut. Dårar!

Vi två, 17 år.

I går när jag satt på tunnelbanan såg jag ett par. De var förmodligen på väg hem från skolan. Tjejen och killen kan inte ha varit äldre än 17 år. När de klev av trevade hon efter hans hand. De kysste varandra lite lätt. Jag började le. Tänkte tillbaka. Allt var liksom lite enklare. När man var 17 år. Tyvärr, skulle jag nog vilja säga. Tänk om kärleken var så där komplikationsfri som den var då. För det var den. Jämförelsevis i alla fall. Den som säger annat ljuger.
Tänk att bara gå omkring och hånglas. Inte behöva tänka på att flytta ihop, skaffa barn och köpa hus.
Självklart skulle jag inte vilja byta. Min fru och jag har det bra. Men lite mer löjligt hångelglad får jag nog ta och bli. Ska ta till mig det. Sedan ska vi fjanta oss som faan: Vara 17 år igen. Jag och min fru. I en halvtimme i alla fall. Kanske räcker så.
När jag såg det där unga paret lyssnade jag, av en händelse på Drifters, kunde inte blir bättre låtval i min iPod. "Kissing in the back row of the movies" var så målande för hela situationen. Tjejen och killen var väldigt gulliga. Jag önskar den alla lycka i livet. Njut medan ni kan. Det blir bara svårare.

onsdag 5 november 2008

When hell freezes over.















Jag som trodde Djävulen ville ha det varmt.

Källa: aftonbladet.se

Ligga?












(Se tidigare inlägg om viagra.)

Något blått.













Måhända stånd?

Congrats´world!

Barack Obama, eller Byggbarack Obama eller Brobacka Obama om man så vill, vann valet. Vi lyfter på hattar, bugar och säger grattis. Vi gråter av glädje och jublar. Det är kul. Alla är glada. Slutet gott allting gott. Hepp, hepp!
Jag är av den åsikten att det var ett val mellan pest eller kolera. Fredrik Wikingsson sa: "I dag är vi i en lite, lite bättre värld". Jag tycker att världen har blivit lite mer lurad. Det är allt. Inget har förändrats. Förutom att den blivande presidenten är karismatisk. I övrigt intet nytt. Det är samma sak. Bara en ny dag. Snart bombar även Barack oskyldiga nationer. Tyvärr.
Land of the free, home of the brave? My ass.

tisdag 4 november 2008

Jaha?

Det är alltså så du menar? Ibland kan man inte lita på vänner. Men livet är ju så ibland. Upp och ner. In och ut. Jag lär mig något nytt varje dag. Som i dag.

Längtar till Skåne.

Note to self: Man ska aldrig vara rädd att älska. Även om det gör ont ibland.
På förekommen anledning - en dos Ryan till Skånskan.

Fika anyone?

Jag lider av sällskapssjukan just nu. Känner inte för att sitta hemma ensam. Känner inte direkt för att springa på krogen och lalla heller. Känner mest för att fika med kompisar. Och mysa. Vill prata i telefon med gamla vänner. Vill leka med någon. Bara ha skönt. Sitta ner och prata. Reflektera. Skratta. Men alla ska hem. Hem till något som de byggt upp. En dröm om något bättre. Ett hem de inreder. Ofta väldigt fult. Ett hem de påstår sig älska. Det är bäst att lägga av med det. Allt rasar ändå. Jag lovar.
Kan informera: Vardagen gör att saker dör. Blommor vissnar och kärleken tvinar bort. Det finns ingen större mördare än tryggheten och vardagen. Det är djävulens verktyg. När den infinner sig vaknar man och känner likgiltighet inför jobbet. Det är då man förlorar kontakten med sina vänner. Det är då man dör inombords. Det är då man förlorar sin empati. Ta er ur det där. Det finns inga måsten. Inga hinder. Fråga er om ni vill leva eller dö? Jag vill leva. Snabbt, hårt och länge.

Publikens jubel.

Natten till i morgon avgörs valet i USA. En ny president kliver in i "office" som man brukar säga. Jag är inte direkt övertygad om att det blir bättre. Eller, jo, det blir det. Bush var ju ingen bra snubbe direkt. Därför längtar jag tills "W" kommer upp på biograferna. Verkar hur bra som helst. Oliver Stone har lyckats igen.

måndag 3 november 2008

Ett dopp?


En riktigt skön låt.

Julhandeln -08

Jag önskar jag hade barn. Som jag kunde köpa presenter åt.


LKAB?

Känner mig trygg med gruvarbetare. Framför allt den fulla killen i bakgrunden.


Stick it on Pallin!














Om jag fick rösta i USA-valet skulle jag lägga min röst på Obama. Den andre dåren är inte klok. Inte hans vice president-kandidat, Sarah Pallin, heller för den delen. Dock tycker jag att det i slagsmål, kärlek och presidentval ska vara rent spel. Och av den här bilden att döma är det inte det. Även om jag avskyr allt som Pallin står för är det inte okej att försöka slå henne i huvudet med ett överdimensionerat läppstift. Jag tycker nästan synd om henne. Tänk er att gå omkring i en valkampanj och se helt rosa ut. Nej, lägg ner stiftet. Använd okvädesord istället. Ord såsom: idiot, dåre, dumhuvud, sjuk, avskyvärd och så vidare fungerar på Pallin.

Musikexplosion














Hittade Mike Krugers senaste i Berlin för ett tag sedan. Den är svinbra! Riktigt skön och nyskapande. Köp den. Eller jag kan kopiera. Gärna till mc. Om ni vill. Skicka ett mejl i så fall.