Vi två, 17 år.

I går när jag satt på tunnelbanan såg jag ett par. De var förmodligen på väg hem från skolan. Tjejen och killen kan inte ha varit äldre än 17 år. När de klev av trevade hon efter hans hand. De kysste varandra lite lätt. Jag började le. Tänkte tillbaka. Allt var liksom lite enklare. När man var 17 år. Tyvärr, skulle jag nog vilja säga. Tänk om kärleken var så där komplikationsfri som den var då. För det var den. Jämförelsevis i alla fall. Den som säger annat ljuger.
Tänk att bara gå omkring och hånglas. Inte behöva tänka på att flytta ihop, skaffa barn och köpa hus.
Självklart skulle jag inte vilja byta. Min fru och jag har det bra. Men lite mer löjligt hångelglad får jag nog ta och bli. Ska ta till mig det. Sedan ska vi fjanta oss som faan: Vara 17 år igen. Jag och min fru. I en halvtimme i alla fall. Kanske räcker så.
När jag såg det där unga paret lyssnade jag, av en händelse på Drifters, kunde inte blir bättre låtval i min iPod. "Kissing in the back row of the movies" var så målande för hela situationen. Tjejen och killen var väldigt gulliga. Jag önskar den alla lycka i livet. Njut medan ni kan. Det blir bara svårare.