Jag hatar att säga adjö. Att lämna någon (läs skånskan) på en tågstation, flygplats eller en busstation är det vidrigaste som finns. Blir tokig i huvudet och känner mig sjukt ensam. Jag har stor erfarenhet av detta eftersom just skånskan inte bor med mig i Stockholm.
Det gäller dock inte bara henne utan alla avsked är jobbig. Gråter som ett nyslaget barn gör jag när någon lämnar mig. En kollega slutade för någon månad sedan och då skulle jag hålla ett litet tal. Det gick väl så där. Hann väl säga: "Livet är ju så..." sedan brast det. Nu har jag kommit på ett säkert sätt att gå igenom ett avsked eller en separation med huvudet högt. Jag lyssnar på mig iPod och leker att jag är med i en film eller tv-serie. Ni vet där man tar avsked och ändå minns allt det där som var så bra. Nu hatar jag nostalgi, eller lurar mig själv att jag gör det i alla fall, men det funkar ganska bra. Så nu kan jag faktiskt säga adjö och gråta samtidigt som jag minns allt det bra och är stolt över vad jag åstadkommit. Precis som Michael J Fox när han lämnade långköraren "Spin City". Det är fantastiskt vackert.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar