Se vad jag hittade på en av Expressens modebloggar. Jag liknas vid herr Brand. Eller snarare tvärtom. Tack Oscar. Det värmer (klicka på bilden så fattar ni galoppen.) Kan konstatera att han har god smak. Herr Brand alltså. Dock verkar Oscar inte alltför imponerad av min och herr Brands stil. Men i övrigt har han ett gott öga för stil.
Ja, jag undrar lite hur det här ska gå till. Eller kanske inte hur det ska gå till utan snarare hur det får gå till. Ännu en säsong av färjan och ännu en säsong med Håkan Hallin. Jag står inte ut om jag ska vara ärlig. Vilket i och för sig gör att programmet lyckats hur man än ser på det.
Men jag har hur som helst en idé på hur vi kan slippa det här programmet. Vad sägs om klippa repen till livbåtarna och såga upp ett bogvisir? Eller så ropar vi bara: Alle man över bord! Då kommer dårarna först hoppa över matborden och sedan bli förvånade att livbåtarna är borta. Det blir tv det. Då kan Håkan stå där med sin färdigblandade gin och tonic på flaska och le.
Jaha. Nu såg ni till att han försvann. Allas vår Timo. Idioter som inte röstade på honom. Han var ju den enda behållningen av "Körslaget". Jag säger som Timo sa i programmet: "Ni kommer att ångra er". Kolla inte nästa lördag. Det räcker med det här klippet. Se det om och om och om och om igen.
Alf är död. Trist. I julhelgen satt jag och min familj och lyssnade på de vackra låtarna. Vi grät en skvätt. Spelade kort. Tänkte på Alf. En hjälte. Han har spelat in fem nya låtar och i februari kommer en bok om hans liv. Jag kan knappt bärga mig. Det blev värdigt avslut. Trots allt. Jag kommer ta en tvåfingers konjak i en kaffekopp för Alf skull. Så som det ska vara.
I morgon är det julafton. Då kommer vi glömma våra problem och öppna paket. Då blir vi lyckliga. Sedan kommer ångesten på annandagen. Då är allt som vanligt. Tre korta dagar som får oss att tro att vi mår bra. Nåja, jag skiter i vilket. God Jul! Nu åker jag till Norrland.
I går fick jag lön. Det var kul. Jag levde som en rockstjärna. I dag är det livet över. Tills den 25 januari vill säga. Då jävlar. Då gör vi om det igen.
I går när jag åt på Sturehof med min vän Ola B satt ständige sekreteraren i Svenska akademin Horace Engdahl vid bordet bredvid. Eller han är ju knappast ständig i och för sig eftersom han avgått. Han ska flytta till Berlin. Nu har han ju inte gjort det än. Uppenbarligen. Varför jag lägger upp den här bilden har jag ingen aning om. Finns ingen som helst anledning egentligen. Men nu gjorde jag det i alla fall. Så det så.
Ikväll har vi julfest. Vi på jobbet. Vi ska äta julbord och dricka lite sprit. Jag gillar sprit. Är inte så mycket för maten, men spriten är rolig. Nåja. Vi kommer att sjunga låten "Fairytale of New York" när vi dricker nubbe. Och det slår mig att det finns många likheter mellan gruppen The Pogues som gjort låten och oss. Jag och mina kollegor. Eller snarare en – sångaren Shane MacGowan. Ni som känner till honom vet att han i stort sett var packad under hela deras karriär. Och fortfarande är. Packad alltså. Nåja, likheterna är slående och vi får väl se om julbordet blir som en Pogues-konsert. Hur som. Jag ska inte uppmuntra alkohol för mycket. Så jag nöjer mig med att ni får sjunga med i världens bästa jullåt.
The Pogues "Fairytale of New York"
It was christmas eve babe In the drunk tank An old man said to me, wont see another one And then he sang a song The rare old mountain dew I turned my face away And dreamed about you
Got on a lucky one Came in eighteen to one Ive got a feeling This years for me and you So happy christmas I love you baby I can see a better time When all our dreams come true
Theyve got cars big as bars Theyve got rivers of gold But the wind goes right through you Its no place for the old When you first took my hand On a cold christmas eve You promised me Broadway was waiting for me
You were handsome You were pretty Queen of new york city When the band finished playing They howled out for more Sinatra was swinging, All the drunks they were singing We kissed on a corner Then danced through the night
The boys of the nypd choir Were singing galway bay And the bells were ringing out For christmas day
Youre a bum Youre a punk Youre an old slut on junk Lying there almost dead on a drip in that bed You scumbag, you maggot You cheap lousy faggot Happy christmas your arse I pray God its our last
I could have been someone Well so could anyone You took my dreams from me When I first found you I kept them with me babe I put them with my own Cant make it all alone Ive built my dreams around you
Det här tycker jag är fel. Om en student går med i ett nykterhetsförbund kan den få en bättre lägenhet än andra studenter. Studenter som dricker. Det här är ett underligt grepp tycker jag. Tvinga folk att vara nyktra. Mer eller mindre är det ju så. Alla vill väl bo bra. Det som jag dock funderar mest över är hur idioterna tänker. Staten betalar ju faktiskt akademikerna för att supa. Vad ska vi annars ha CSN till? Studenterna ska ju supa. Vara dekadenta. Leva på gränsen till sammanbrott. För att de inte samlats på sig tillräckligt många billiga poäng. Studietiden är som Amish-folkets rhumspringe. När de skickar ut sina tonåringar i den riktiga världen så de får leka av sig. Supa. Knulla. Droga. Och så vidare. Och sedan bestämma om de vill vara amish eller normal. CSN är inget annat än Amish-understöd för sprit. Ni tänkte inte riktigt så långt va? Nej. Jag förstår. Ni är inte jag.
Tror det var 1994. Skotten föll på Stureplan. Folk dog och det var en tragedi. I går när jag var ute hände nästan samma sak. Trodde jag. Insåg dock att det bara var en skotte som föll på Stureplan. Efter ett par järn innanför västen.
Underbart. Den enda riktiga julsången. Det är bara att sjunga med.
Lars Vegas trio "Kalle och hans vänner"
Vägen är lång för den som inte har nåt hem att komma till Gatan är kall För den som inte har några ECCO-skor att sätta på
TV:n går varm i vart hem Hyrtomten kommer igen
Gröt till barnen Sprit till pappa Snart så kommer Kalle och hans vänner Disk till mamma Sömn till mormor Snart så kommer Kalle och hans vänner
Natten är svart när juleljusen inte längre finns att få Bussen är sen när busskortet gick ut i förra månaden
Granen är dyr som i fjol Barren är fallen på golv
Gröt till barnen Sprit till pappa Snart så kommer Kalle och hans vänner Disk till mamma Sömn till mormor Snart så kommer Kalle och hans vänner
Här kommer dom!
Gröt till barnen Sprit till pappa Snart så kommer Kalle och hans vänner Disk till mamma Sömn till mormor Snart så kommer Kalle och hans vänner Snart så kommer Kalle och hans vänner Snart så kommer Kalle och hans--
Jag sitter här och minns. Året är 1994 och jag är på besök i Stockholm. Hos en vän. Vi går till Mega skivakademin. Den hette så. Den stora näst intill skräckinjagande skivaffären. Jag hade aldrig varit med om större skivaffär. I Sundsvall fanns det inget sådant monster. Hur som. Jag fascinerades och gick omkring som Kalle i chokladfabriken. Till slut bland alla skivor såg jag en vacker skiva. Det var en stor röd jordgubbe mot en blå himmel på framsidan. Bakom jordgubben flög det andra jordgubbar i diverse färger. The Lightning seeds hette gruppen. Mannen bakom gruppen heter Ian Broudie. Mer trallvänlig pop har jag aldrig upplevt sedan dess. Jag blev förälskad. Förälskad i en jordgubbe. Nu minns jag hur fint det var. Lightning seeds och Ian har varit en följeslagare sedan dess. I mitt stökiga och brokiga liv. Ibland när jag behöver stöd tar jag fram den där jordbuggs-skivan. Eller någon annan som gruppen har gjort. Så ställer jag mig upp och dansar och klappar mina händer. Lovley. Därför ger jag er tidig julklapp. Var så god och njut av den lysande popsäden.
Lightning seeds "Pure"
Lightning seeds "Lucky you"
Lightning seeds "All I want"
Ligthning seeds "The life of Riley"
Lightning seeds "Sense"
Lightning seeds "Sugar coated iceberg" (de snackar någon minut innan låten, men det är värt all väntan)
Lightning seeds "Marvellous"
Lightning seeds "You showed me"
Lyssnar ni inte på alla har nig inget här att göra. Då kan ni dra.
Då var det dags. En vecka till julafton. Skänk en tanke i alla fall. Det är det minsta du kan göra. Det finns en senare version av den här låten som är från 2006. Där var Bono också med. Oväntat. Men den här versionen från 1984 är bättre. Allt var bättre på 80-talet. Så det så. Vi var snällare då. Tänk om vi var så snälla i dag?
Jag åker också bort. I några dagar. Till Sundsvall. Det är som New York. Faktiskt, finns jättemycket att göra. Och jag tar med mig min modellflickvän. Eller modellflickvän och modellflickvän det är väl snarare en modell av min flickvän. Så gör jag. För att vara lite ledig och let off steam. Som vi säger i det big apple.
Hur ska vi klara oss? Hjälp oss, hjälp oss! Vi kommer inte överleva utan Pelle "Pelle Porseryd" Porseryd. Buhuu! Buhuuuuuu! Hjälp oss! Någon måste hjälpa oss producera alla superprogram som TV4 har som Porseryd gjort så bra de senaste åren sedan han började när han var i tonåren för det är det man tror eftersom han arbetat så länge på kanalen och så liksom alltså varit så duktig på program och så och legat med flera kända tjejer som hon den där med tuttarna och bräkskånskan hon Carolina Gynning och nu den där jävligt smala modellen som är jävligt smal och så som man nästan tror ska ramla mellan sprickorna i golvet som han flyttar med till New York och ska ligga med där borta i stället...BUHUU! Hur ska "Körslaget" klara sig? Hjääääääääälp oooooooooss!
Avundsjuk? Jag? Vad då, för att han åker med sin modellflickvän till New York i sex månader och bara njuter och tar det lugnt. Och dessutom har råd att bara njuta och hitta sig själv. Äh, snacka inte skit. Jag? Avundsjuk? Hur kan ni tro det. Jag sitter här jag. Joråsåatte...Hepp!
En skånska kräver blogginlägg! Vet inte vad jag ska ta mig till. Har aldrig varit med om liknande. Vissa säger att det är dålig stil att styra andra. Vissa hävdar det. Skånskan tycker det är på sin plats. Att det är hennes rättighet. Visst. Kan man tycka. Nåja. Inget bråk om detta. Lösningen är enkel på hennes krav: Allsång!
Det är skönt att vara ett par. Att vara två. Det är liksom det som är grejen med hela livet. Att man är två. Spelar ingen roll om den andra är en vän eller en kärlek. Så länge man har någon att dela sin tillvaro med. Då kan man göra underverk. Så på allmän begäran: Här är andra par som gjort underverk.
Sonny & Cher "I got you babe"
Popsicle (Andreas Mattson & Fredrik Norberg) "Please don´t ask"
Oasis (Noel & Liam Gallagher) "Live forever"
Rolling Stones (Mick Jagger & Keith Richards) "Honky tonk woman"
The Beatles (John Lennon & Paul McCartney) "All you need is love"
Och självklart: Denny Crane & Alan Shore från "Boston Legal" (William Shatner & James Spader).
Det var utdelning av Nobelpriset härom dagen. Blev lite förvirrad. Det var inte Kungen som delade ut priset. Det var CG (Carl XVI Gustaf). Undra just var den riktige Kungen var. Han kan del ut pris han. Belive the girls.
Varför har jag den lilla filmen till mitt tidigare inlägg? Kändes kontraproduktivt. På något sätt. Så illa var det inte. Trots att socialstyrelsen säkert har ett och annat att säga om min utekväll i går. Nåja, nu går vi vidare och konstaterar: Jävla sprit.
Jag rullade hatt i går. Sprang runt som en yr och jävligt törstig höna i går. Jag var på de flesta ställen Stockholms Stureplan har att erbjuda. I dag är jag trött. Har vad fotbollskillar kallar "betongkeps". Ont i huvudet. Tillvaron ser lite annorlunda ut i dag. Än i går. I går var jag snabb som faan. Mina beslut var ju fantastiskt briljanta. Jag var så jävla snygg att jag legat med mig själv. Tyckte jag. Då. I dag är jag blott en skugga. I dag symger jag längst väggarna (symger?? inte faan kan jag stava heller, smyger ska det vara, jävla sprit). Inte som i går då jag studsade mellan dom. Försöker lägga pussel och inser att jag måste börja om. Glömde en bit. Hur som helst hade jag roligt. Förbannat kul. Faktiskt. Dock tappade jag bort en kusin, fyra drinkar och en badboll. Livet är spännande. Ack så spännande. Ikväll blir det lugnt. Skulle jag tro. Jo, det blir så...om inte... Bara ett glas vin. Kan man väl få ta?
Det är svårt att komma ihåg hur det var. När jag flyttade hit till Stockholm. Minns inte om det var tänkt att bli så här. Vet inte om jag hade en plan när jag för första gången byggde på i Solna för mer än elva år sedan. Minns inte om jag tänkte på hur det skulle bli. På vilka förväntningar som fanns. I dag vet jag inte bättre. Egentligen. Jag kan bara konstatera att livet blev som det blev. Som så här. Ömsom vatten. Ömsom vin. Ett hafsverk. Mått lite dåligt. Mått lite bra. Hatat Stockholm. Älskat Stockholm. Hatat att älska den här förbannade staden. Jag har varit väldigt full. Förmodligen för att överleva. Ibland var jag hög. Kanske också för att överleva. Har även varit nykter. Då och då. Gråtit som satan. Över mig själv och över tillvaro. Skratta förbannat mycket. Över det mesta. Älskat igen. Hatat igen. Knullat. Sprungit. Gått. Ramlat. Trampat. Både på folk och mig själv. Har det tillfört något? Det enda jag vet är att skimre fortfarande ligger kvar som en gloria över landets huvudstad. Säger inte att staden förtjänar den. Konstaterar bara fakta. Så är det. Skimret finns där. Frågan är vad som händer när jag lämnar över? Vågar jag det? Är jag så stadig på mina tunna ben?
Nu säger Björklund att studiebidraget ska öka när man fyllt 25 år. Ökat bidrag? Haha...det var väl inte tänkt att vi skulle hjälpa folk? Nu är jag förvirrad. Vill alliansen se till att människor överlever? Man hade alltså kunnat rösta på dom? Frågorna hopar sig och jag känner mig kränkt. Hade det här varit ett vasalopp så hade det varit underligt. Det är ju inte mars ännu.
Nu ska regeringen säga något gemensamt. Kallas i pressen för utspel. ordet utspel visar att det kommer bli något oväntat. Så vad kommer de att säga?
1) De kommer avslöja vem som ligger med Hägglunds fru. x) De kommer att avgå från sin maktposition sjungandes "Vem ska jag tro på?" 2) De kommer avslöja att de är kusiner med varandra förutom Jan Björklund som är deras gemensamma son.
Gissar ni rätt på "utspelet" vinner ni en påse värmeljus.
Affe är slang för Amfetamin. En drog vanlig i Östersund. Affe är också smeknamnet för Alf. Det är alltså sångaren Alf Robertsson som ska in på lodrätt sex.
Ja, dom var faan inte snygga, men det skiter jag i. Så nördigt. Så fel. Men ack så jävla bra. Lovar att det här blir sista nostaligångesttrippen. Ja, jävlar vilken lycka!
I början av 90-talet var jag tonåring. Förmodligen olyckligt kär. Töntig. Inte det minsta populär. Förmodligen är allt en efterhandskonstruktion. Kanske var jag inte så olycklig och så misslyckad. Men det låter bättre om vi leker att det var så. Hur som. Egentligen gillade jag aldrig de där löjliga balladerna som de fejkade hårdrocksbanden gjorde då, men jag lyssnade trots allt. Kommer ihåg hur vi satt på klipporna ute vid min föräldrars landställe. Drack kanske lite folköl. Trodde vi sett allt. Trodde vi var gamla. Trodde vi kände. Tyckte att vi kunde identifiera oss med de schabloner som sångarna sjöng om. Självklart var det inte så. Men samtidigt kan jag inte undvika att känna att jag saknar den där enkla tiden. Den tiden när vi skrålade "though it´s been a while now I can still feel so much pain" utan att riktigt fatta. Nu fattar man ju. Då är det inte lika romantiskt längre.
Det här är stor humor. Lisa Kudrow är världens sjukaste terapeut, Fiona Wallace, som arbetar på nätet i extremt korta sessioner. Web therapy är riktig skön humor. Skruvat. Ja, men förbannat kul.
För första gången talar landets mest stöldbenägna par ut. De berättar om bebisstölderna som skakar ett BB i mellansverige. Till bastuturisten säger pappan: – Vi såg inte riktigt vilken bebis det var utan tog bara den som vi tyckte såg ut att bli snyggast när den blir vuxen. Nu råkade det vara någon annans. Kanske inte helt okej, men samtidigt tycker jag att vissa är lite väl kinkiga. Jag menar barn som barn. Att paret fick med sig fel barn hem för tredje gången ser de inte som ett problem. – Äh, fuck you, säger mamman och fortsätter: Det är lite väl mycket panik över det här kan jag tycka. Alla kan vi göra fel då och då. Nu lovar dock paret att inte ta andras barn i framtiden. – Självklart inser vi att folk blir upprörda och vi ska skärpa oss. Hädanefter ska vi återgå till att stjäla pensionärer. Vi har tre farmödrar hemma och det är trevligt eftersom alla tre är senila. Vi får hur mycket pengar som helst. De fattar ju inte att de redan gett oss, fantastiskt. Dessutom är det inga som bryr sig om gamlingar. Det är bara att gå in på ett hem och plocka med sig ett gäng och det kan jag uppmana andra att göra, konstaterar föräldrarna.
"Och som jag önskar att du var här nu Jag vill bara höra dina hjärtslag Och som jag önskar att vårt krig tog slut Jag har lärt av mina misstag Och du är lika ensam som jag"
Glömde säga: Vi gifte oss där och då. På Push. Jag och min fru. Hon tog mitt efternamn. Snodde det rakt av. Bara så där. Men det bjuder jag på. Kärlek kallas det visst. Mycket vackert bröllopsfoto. Inte sant?
Jag var på Push i Göteborg i lördags. Vi var ett gäng vänner. Vi träffade designern Lars Wallin. Han pratade med alla utom en. Ser ni tjejen i mörkt hår som förgäves försöker sig på att synas i bild. Som tittar över axeln. Det är liksom en kamp på liv och död att hinna med kamerans slutare. Jag vet att hon är lite utanför. Men så är det. Only the strongest will survive.
