Ambivalens

Det är svårt att komma ihåg hur det var. När jag flyttade hit till Stockholm. Minns inte om det var tänkt att bli så här. Vet inte om jag hade en plan när jag för första gången byggde på i Solna för mer än elva år sedan. Minns inte om jag tänkte på hur det skulle bli. På vilka förväntningar som fanns. I dag vet jag inte bättre. Egentligen. Jag kan bara konstatera att livet blev som det blev. Som så här. Ömsom vatten. Ömsom vin. Ett hafsverk. Mått lite dåligt. Mått lite bra. Hatat Stockholm. Älskat Stockholm. Hatat att älska den här förbannade staden.
Jag har varit väldigt full. Förmodligen för att överleva. Ibland var jag hög. Kanske också för att överleva. Har även varit nykter. Då och då. Gråtit som satan. Över mig själv och över tillvaro. Skratta förbannat mycket. Över det mesta. Älskat igen. Hatat igen. Knullat. Sprungit. Gått. Ramlat. Trampat. Både på folk och mig själv. Har det tillfört något? Det enda jag vet är att skimre fortfarande ligger kvar som en gloria över landets huvudstad. Säger inte att staden förtjänar den. Konstaterar bara fakta. Så är det. Skimret finns där. Frågan är vad som händer när jag lämnar över? Vågar jag det? Är jag så stadig på mina tunna ben?

Lars Winnerbäck "Stockholms kyss"