I början av 90-talet var jag tonåring. Förmodligen olyckligt kär. Töntig. Inte det minsta populär. Förmodligen är allt en efterhandskonstruktion. Kanske var jag inte så olycklig och så misslyckad. Men det låter bättre om vi leker att det var så. Hur som.
Egentligen gillade jag aldrig de där löjliga balladerna som de fejkade hårdrocksbanden gjorde då, men jag lyssnade trots allt. Kommer ihåg hur vi satt på klipporna ute vid min föräldrars landställe. Drack kanske lite folköl. Trodde vi sett allt. Trodde vi var gamla. Trodde vi kände. Tyckte att vi kunde identifiera oss med de schabloner som sångarna sjöng om. Självklart var det inte så. Men samtidigt kan jag inte undvika att känna att jag saknar den där enkla tiden. Den tiden när vi skrålade "though it´s been a while now I can still feel so much pain" utan att riktigt fatta. Nu fattar man ju. Då är det inte lika romantiskt längre.
Posion "Every rose has it´s thorn"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar