Tragiskt.

Jag ville inte kliva upp ur sängen i morse. Jag anade vad som skulle komma.
Satt på tåget till jobbet i dag. Mitt emot mig satt en kvinna i gråa träningsbyxor. Det som i ett insomnat 90-talssverige kallas "mysbyxor". Jag föraktar sådana byxor. Jag hatar när personer har på sig sådana byxor offentligt. Framför allt har jag svårt för att vi kallar dessa "mysbyxor". Låter sjukt osexigt. Nåja. Jag hade tur. Hon flyttade på sig efter ett tag. Då satte det sig en ung man framför mig. Han läste en pocketbok. Brydde mig föga vad han läste dock såg jag att han hade läst 20 sidor i boken. Tror inte han kommer igenom den. Tror han lägger den åt sidan rätt snart. Han såg inte ut som en snubbe som orkar läsa ut en bok. Han ville nog mest verka litterär.
I övrigt såg jag tomma blickar som stirrade i taket. Alternativt rakt fram. Dimmiga ögon tidigt en måndag. Jag såg inget liv. Jag såg död. Sorg. Tragik. Jag såg hundratals människor som precis klivit in i ekorrhjulet. Och som inte kommer sluta springa. Jag blev ärligt ledsen. Blev illamående. Jag mår dåligt av det här. Mår dåligt när jag ser Stockholm från den här sidan.
Snälla, lev upp. Någon gång. Sjukskriv er och gå på museum. Ta in på hotell med er partner och knulla en hel helg. Gå ut och sup en vardag. Lär er spela gitarr. Dansa. Gå matlagningskurs. Sluta träna och hänge er åt fettet. Gör vad faan som helst. Bara ni slutar se så tomma ut. Känn för i helvete! Sorg. Glädje. Vad som helst. Känn! Ni gör inte det. Tyvärr.
Därför ville jag inte kliva upp i morse. Jag visste vad jag skulle se. Ett tomt Sverige. Som tappat tron på framtiden.