Runaway.

Jag känner mig enormt ensam just nu. Det är inte lätt att vakna och vara solo och alena, som en vän till mig brukar säga. Att längta bort har blivit ett kroniskt tillstånd för mig. Jag vet att det är rock att längta bort. Bruce ville springa så långt benen bar och Uffe har alltid velat vara någon annanstans än där han har varit. Jag vet att det borde vara coolt. Således borde jag kanske ha varit en rockstjärna. Nu är jag inte det. Nu är jag en liten, liten Jesper i en stor, stor värld. Förvirrad, nyfiken och egentligen ganska rädd. Kanske lever som en rockstjärna då och då. Men det är ju bara löjligt. Patetiskt.
Jag saknar min fru. Min lilla skånska. Jag saknar min stora kärlek. Jag vill inte vara ensam längre. Är så jävla trött på det här. Något måste ske. Jag måste bort. Måste fly. Så på förekommen anledning. Några låtar om att längta bort. Att vara någon annan än sig själv. Att slippa dras med sitt förflutna. Att slippa dras med nuet. Att slippa dras med sig själv. En enkel lösning jag vet. Men ack så lockande.

Perssons Pack & Jakob Hellman "Tusen dagar härifrån"


Bruce Springsteen "Badlands"


Roy Orbinson "She´s a mystery"


Håkan Hellström "Exile on Wollmar Yxkullsgatan"


Eldkvarn "Kärlekens tunga"


Vet att det kanske spårade. Men skit ni i det. Ge faan i mig! Jag gör som jag vill. För mig är alla dessa låtar om att fly. Så det så.

/Kärlek.