Idol 1995

I dag gjorde jag en intervju med en svensk man i skivbolagsbranschen. När jag satt i hotellfoajén och väntade på mannen i fråga dök en man i svart upp i utkanten av mitt synfält. Där stod han helt plötsligt - mannen i mitt liv. Jag tänkte: there´s a new sheriff i town. Sheriffen är Bret Anderson. Jag blev helt till mig. Famlade med telefonen, tappade ciggpaketet och stammade. Fantastiskt! Har inte varit så nöjd med mitt liv sedan jag drack öl med Rides starke man tillika Oasis basist Andy Bell på någon tveksam tv-gala för något år sedan.
Brett fick mig att längta tillbaka. Tillbaka till då en idol var en idol och inte en 16-åring på amfetamin som själsligen dör efter en fasansfullt dålig skiva.
Det här var då och är i dag fortfarande på riktigt. Kärlek. Så på förekommen anledningen går följande rad to whom it may concern: We´ll be the wild ones running with the dogs today.


Dom vilda


Den nya generationen