Jag har ett bolån. Vi kan kalla lånet för Thord. Thord och jag har känt varandra sedan sex år tillbaka. Ibland har vår relation varit mycket ansträngd. Framför allt under den period då han bara skulle ha och ha. Mer och mer. Pengar. Jag gav i stort sett allt jag hade. Kändes det som. För drygt två år sedan blev det bättre. Vi hade en fin relation till varandra. Han fick en slant då och då och var nöjd med det. Vi kunde mysa tillsammans och ibland läste jag upp mitt gamla lånelöfte för honom innan vi somnade. Vi njöt tillsammans. Levde ett harmoniskt liv. Tyvärr verkar det som att den tiden är över. Nu visar det sig att Thord kanske, återigen, vill ha mer pengar. Ha och ha. Mer och mer. Allt jag har. Och det visar sig att det inte är så lätt att släppa greppet om Thord. Även om jag skulle vilja. Vi går ändå långt way back som det heter. Det är starka band. Och jag blir ledsen. Mer och mer. Ha och ha.
Nu har jag förstått att det inte enbart är Thords fel. Det är hans mamma och pappa som vill ha mina pengar. Det är Thords föräldrars fel helt enkelt. De jobbar på bank. På Swedbank. De är de som levt över sina tillgångar. Då frågar jag mig själv en mycket retoriskt fråga: Ska jag lida för deras slarv? Svaret är givet. Men det spelar ingen roll. De bryr sig inte. De låter andra stå för sina misstag. Idioter. Tänk om jag och Thord kunde få vara i fred. Titta på film i fred utan att tänka på pengar. Tänk vad livet skulle vara fint.
Källa: e24.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar