Come on!

Jisses vilken konsert. Trots att publiken svek (det var endast 10 200 pers i Globen i går, jag räknade) var jag nöjd. Tyckte att Liam och Noel skötte sig. De andra i bandet också för den delen. Slutsatsen jag drog i går stämde: Inte bättre än Cirkus 2002, men väl värd fyra starka järn (min betygsskala). Moi et Johnny hade jävligt roligt. Han luktar sprit i dag. Det gör inte jag. Vi hamnade på Oasis "efterfest" som inte verkade vara deras efterfest. Förvirringen var ganska påtaglig skulle jag vilja påstå.
Vi drog en sväng förbi Linda Rosings 35-års fest på White Room också. Den var slut när vi kom. Alla hade dragit. Känns inte som att den var på jävla uppskattad. Fast å andra sidan: Who cares?
En snabbis på Laroy hann vi också med innan natten var över. Enbart för att hamna på bild på stureplan.se. Herre Gud, ni hade gjort likadant om ni var vi just vid det tillfället. Så lägg ner suckarna och himlandet med ögonen. Livet är så. Ibland behöver man extra uppskattning.















Vi satt och krökade med Karl Martindahl och der erste "Idol"-Daniel Karlsson och höll på att missa början på konserten. Men vad gör det när så vackra män har så röda ögon?















Michael Nyqvist und der underesegeteckandege...hur som, han var på ett strålande humör i går.

















Beviset på att "we still got it at Stureplan and we´re still young". Vet att vi lurar oss själv, but humor us, please!